*Vet ni...

...hur mycket sorg och saknad det kan bo i en människokropp? Det vet jag. Vidrigt olidligt mycket sorg och saknad. Min farmor dog 1980, och fortfarande känner jag djup sorg och saknad. För att hon inte fick se mig växa upp. Bli tonåring, mamma och lycklig. Hon fick inte lära känna sina barnbarns barn. Hon fick inte se mig bli vuxen. 1993 dog min farfar. Han hann träffa mina två äldsta barn, men när jag väntade mitt tredje lämnade han oss för alltid. Min goa starka envisa farfar. Han är oxå djupt saknad. Min mormor och morfar finns inte heller kvar, men det kan kvitta. Jag hade ingen relation till dom. Dom var bara människor i periferin. Dom betydde inget. Nu i juni är det tre år sedan min "mamma" dog. Kunde kvitta, hon lämnade mig och mina bröder bakom sig redan 1981. Hon var verkligen ingen mamma att förlita sig på. 2006 dog min fasters man. Det var en förlust, som golvade mig. Han hade varit sjuk så länge jag kunde minnas, men hans bortgång var fruktansvärd. Sen kom stora brytet. När min yngste storebror dog i mars i år. 10 dagar innan Joel föddes. 10 dagar efter att Joel fötts hade vi begravning. Mitt i livet. Mitt i livet lämnade han oss. Jag är fast i sorg, förnekelse, hat. Tungt som fan. Och han är djupt saknad. Många tårar har rullat. Många rullar fortfarande. Det är tungt och jobbigt att mista sin bror. Ofattbart jobbigt.

[Mobile mail sent by Momail]
Get it at www.momail.com