*Uppochner

Livet är verkligen en bergochdalbana. Man är på toppen och snabbt som fan rusar man mot botten. Ibland stannar man nere, ibland åker man upp meddetsamma igen. Ibland stannar man ett tag halvvägs upp. Just nu känner jag mig som en jojo. Det positiva är att jag mest håller mig uppe. Men det är oerhört jobbigt när jag nuddar kanten till svarta hålet. När jag känner hur det vill dra mig neråt, hålla fast mig och inte släppa mig. Men det finns medicin mot detta. Ja, då menar jag inte den jag äter i tablettform. Utan Joel. Min lille prins. Och mitt livs kärlek, Mattias. Det räcker jag ser Joel, så lindras smärtan och oron på insidan. En beröring från Mattias är som balsam för själen. Ibland vill jag att han bara ska hålla om mig. Ligga intill mig, hålla om mig hårt, jaga bort det onda. Lindra smärtan som några av mina (egentligen) närstående för alltid planterat i mig. Som skurit djupa sår. Sår som läker på ytan, men som ofta spricker upp och ställer till oreda. Ibland kan jag hantera det, ibland faller jag handlöst. Just nu är jag mer jojo än på länge. Jag vill bara härifrån. Jag är så färdig med denna orten som jag kan bli. Samtidigt lämnar jag min bästa vän någonsin här. Jag kommer inte kunna träffa henne och barnen så ofta. Och det känns givetvis. Men jag vill vidare nu. Jag är redo. Torsdagens skolavslutning var ytterligare ett bevis på hur färdig jag är med detta. Igår var vi i Lund. Vi hämtade Joels mjölkfria ersättning, och åt middag hos pappa. Sen åkte vi till ÖB och köpte flyttlådor så vi kan fortsätta packa. Och jag kan säga att jag inte alls var på humör. Jag var ganska sur och grinig. Dels vill jag då vidare, dels är röran hemma jobbig. Sakerna som vi ännu inte kan packa ner som bara ställer till oreda gör mig sur. Jag klarar inte leva i röra, det blir rörigt i mig då. Men idag ska vi packa igen, och sedan dammsuga. Så lugnar nog sig just den känslan. Då har jag bara dom andra att jobba med/mot.

[Mobile mail sent by Momail]
Get it at www.momail.com